Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 187 —
öfvergifva sitt Rike, förargade det honom att sjelf blifva öfvergifven, emedan han derigenom syntes mindre oumbärlig än han trodde sig vara, och han ville hafva den äran att sjelf utnämna sin efterträdare. För öfrigt var han obekymrad om sina Kronor; derföre bemödade han sig icke att återvinna dem, icke ens att bibehålla Norrige, som envisades att erkänna honom för Konung, så länge man hade något hopp att han ville befatta sig med dess styrelse[1]. Men den skymfen att
- ↑ Det torde svårligen kunna bestämmas om Norrige lidit mindre under Eriks regering än hans öfriga Riken; man vet likväl att det äfven varit plågadt af utlänska Höfdingar. Men att national-hatet emellan Danska och Norrska folken varit häftigt under detta tidehvarf kan slutas af ett bref ifrån Ärkebiskop Laxmand till Concilium i Basel, der han nämner en Dansk som fått ett Biskopsstift i Norrige, och en Norrsk som fått ett i Dannemark, och anhåller att de måtte få byta stift i anseende till den oenighet som var emellan båda Nationerna.
