utlänningar, hvilka ansågos såsom naturaliserade, vågade qvarblifva i landet.
Viss om en Krona ville Christoffer äfven förvärfva de andra båda; Norrskarnes tillgifvenhet för Konung Erik, och Carl Knutssons ärelystnad voro här de hinder han hade att öfvervinna, och han valde de säkraste medel dertill: tid och varsamhet. Genom ett inställande bref till Rådet i Sverige hade han föredragit de skäl hvarpå han grundade sina förhoppningar om Svenska Thronen, och till Riksdagen i Telge skickade han en deputation, som anfördes af Ärkebiskopen. Det var ännu icke möjligt att uträtta någon ting afgörande; men Presterskapets allmänna böjelse för Rikenas förening, och större delen af Adelns hat emot Carl Knutsson, verkade likväl så mycket att man erkände de förbindelser som förut voro ingångna, och utsatte ett möte i Jönköping, der fullmäktige ifrån Dannemark, Sverige och Norrige skulle samlas. Vid denna
