sista sammankomst infunno sig inga ifrån Norrige; men de Svenska och Danska afgjorde emedlertid, att förra årets öfverenskommelse i Kalmar skulle upplifvas och ett nytt möte ske på samma ställe följande år (1440) om midsommarstiden, och att en fullkomlig frid borde bibehållas emellan Rikenas undersåtare.
Det uppskof som härigenom förorsakades begagnades å alla sidor. Christoffer bemödade sig, isynnerhet genom Presterskapet, att stärka sitt parti; Carl Knutsson samlade en Herredag i Arboga, der man kom öfverens att alldrig antaga någon utländsk Konung; och några af Eriks anhängare beredde ett uppror i Jutland, som snart kunnat störta den nye Regenten af Thronen. Under hotet af dessa stormar antog Christoffer Konunga-titeln, och gjorde sin ed att beskydda Kyrkan och Staten; kanske skedde detta i afsigt att med mera myndighet kunna styra det inre, kanske ock att härigenom förekomma Carl
