sträcka sin omtanka till alla de delar som utgjort den Nordiska Monarkien. I Norrige skulle han söka att förvärfva sig inbyggarnes tillgifvenhet; i Sverige försäkra sig om Carl Knutssons vänskap; i sitt eget Rike vara uppmärksam på oroligheterna i Jutland, och frukta att Grefve Adolf af Holstein skulle deltaga deruti. I denna belägenhet måste han förnya förläningen af Sleswig, och icke allenast lemna hvad Erik afträdt, utan äfven det öfriga af detta Hertigdöme; det skedde likväl på tillstyrkan af Danska Rådet, som gaf Christoffer ett särskilt intygande om hans rättighet att göra denna förläning. Sedan han gjort sig säker från denna sidan, begärde han af Carl Knutsson ett möte i Halmstad, och dessa täflare råkades der som de förtroligaste vänner. Båda tycktes vilja öfverträffa hvarannan i det fina umgänget, som under medelåldren var så obekant i Norden; båda slösade med försäkringar om aktning och tillgifvenhet; Konungen
