Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/223

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 211 —

uppmärksamhet dervid, och det påstås att han stundom besvarat klagomålen med skämt, sägande: “att hans morbror också behöfde något att lefva af på Gottlands klippor”. Denna kallsinnighet vid sina undersåtares förluster har blifvit en obehaglig skugga i Christoffers karakter, och det medlidande han kunde hafva med en förödmjukad slägtinge lärer icke ursäkta det. Kanhända att han ansåg ett krig med Erik såsom ett hinder i den stora plan hvarmed han var syslosatt, och som han var förmycket statsklok att upptäcka. Det var icke heller möjligt att genom krigsskepp utrota en mängd af kapare, som roflystnaden gjorde lika varsamma som djerfva; Hansestädernas mångåriga krig emot Vitalianerna hade bevisat det; men omsider måste Konungen gifva vika för de förnyade klagomålen, och seglade med sin flotta till Gottland, der han landsteg. Han begick likväl den nya förseelsen att låta förleda sig till en fred med sin morbror,