han valt, och beröfvat honom det enda som återstod af trenne Riken, dem han öfver fyrtio år hade beherrskat. Kanske var det icke alldeles oförlåtligt om Christoffer trodde att ålder och motgångar hunnit öfvertyga Erik om nödvändigheten att vara redlig, för att sjelf få lefva i fred; eller är misstroendet så oumbärligt för Konungar, att dess saknad utplånar deras öfriga förtjenster.
Det stora företagande, hvarmed Christoffer länge varit syslosatt, nalkades omsider sin utveckling. Under flera år hade han samlat de skatter som inflöto från hans Riken, han hade ökat sina inkomster genom nya utvägar, och sammandragit krigsfolk ifrån både Sverige, Norrige och Dannemark. Hela Norden var uppmärksam på hans företagande; många af hans undersåtare fruktade att han, likasom Erik, ville öfvergifva sina länder sedan han tillägnat sig deras rikedomar; andra misstrodde honom att vilja förskaffa sig en mera
