Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/234

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 222 —

af olika tänkesätt kunde snart hindra dess gemensamma verksamhet. Nya lagen förekom denna olägenhet, då den stadgade att endast tolf verldsliga ledamöter skulle vara i Rådet[1]. Det var också genom samma lag som Adeln började att få egna enskilta rättigheter[2], ehuru dessa knappt

  1. Rådsvärdigheten denna tiden var hvarken något särskilt embete, ej heller synes den alltid hafva gifvit någon företrädesrätt framför Konungens högre Embetsmän, eller Läntagare. Ledamöterna i Rådet kallades vanligen af Konungen eller Riksföreståndaren, och voro icke beständigt de samma, ehuru det tyckes som vissa personer, t. e. Ärkebiskopen och Lagmannen i Upland alltid varit berättigade dertill. Adeln ägde icke heller någon uteslutande rätt till denna värdighet, ty Svenska Lagmännerna borde, efter lagen, vara Bondesöner, och i de handlingar vi äga sedan detta tidehvarf, nämnas några ibland Riksens Råd, hvilka hvarken blfvit kallade af Konung eller Riksföreståndare.
  2. Ehuru mycket värde de Nordiska folkslagen satte på den äran att vara storslägtad;