Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 222 —
af olika tänkesätt kunde snart hindra dess gemensamma verksamhet. Nya lagen förekom denna olägenhet, då den stadgade att endast tolf verldsliga ledamöter skulle vara i Rådet [1]. Det var också genom samma lag som Adeln började att få egna enskilta rättigheter [2], ehuru dessa knappt
- ↑ Rådsvärdigheten denna tiden var hvarken något särskilt embete, ej heller synes den alltid hafva gifvit någon företrädesrätt framför Konungens högre Embetsmän, eller Läntagare. Ledamöterna i Rådet kallades vanligen af Konungen eller Riksföreståndaren, och voro icke beständigt de samma, ehuru det tyckes som vissa personer, t. e. Ärkebiskopen och Lagmannen i Upland alltid varit berättigade dertill. Adeln ägde icke heller någon uteslutande rätt till denna värdighet, ty Svenska Lagmännerna borde, efter lagen, vara Bondesöner, och i de handlingar vi äga sedan detta tidehvarf, nämnas några ibland Riksens Råd, hvilka hvarken blfvit kallade af Konung eller Riksföreståndare.
- ↑ Ehuru mycket värde de Nordiska folkslagen satte på den äran att vara storslägtad;
