förtjena att nämnas, och de lära varit gemensamma för de fleste af Konungens
och ehuru flera, ännu lefvande, adeliga ätter uppkommit i de ällsta tiderna, kändes då ingen egentelig Adel, så vida man under detta namn vill beteckna ett stånd, som ägde vissa förmåner utan att innehafva några embeten i Staten. De älldre slägter, som intill sednare tider bibehållit sig, äro de som led ifrån led varit i Statens tjenst eller ägt någon förläning; de öfriga hafva med tiden blifvit förblandade med Bönderna. Bruket af sköldemärken har förmodeligen blifvit infördt af de utlänningar, som tid efter annan nedsatte sig här, emedan de äro älldre än Adelsbref, hvaraf icke ännu lärer hafva funnits något, som är utgifvit före Kalmare Unionen. De ällsta vapen äro troligen ingenting annat än bomärken, nödvändiga sedan man började göra skriftliga afhandlingar och ganska få likväl kunde skrifva. Ingen ting hindrade att sådane bomärken kunde upptagas af son efter far; men att de icke voro egenteliga slägtvapen, kan bevisas deraf, att de kunde ombytas efter behag. I den mån man började göra närmare
