hos de andelige, och begärde att en undersökning deröfver måtte anställas. Sjelf utrustade han krigshären för att återtaga Gottland, som Erik ännu innehade, och som ifrån en Svensk provins blifvit ett hemvist för de sjöröfvare hvarmed han oroade Sveriges handel. Danska Rådet sökte väl att uppehålla honom genom sitt påstående att öen tillhörde Dannemark, men han gjorde intet afseende på detta föregifvande, och det ägde för liten grund att förtjena något.
Utgången visade emedlertid att Carl alltför litet kände sin förmåga, och alltförmycket litade derpå. Den undersökning han utverkat öfver presterskapets uppförande retade detta mäktiga stånd, som alldrig varit honom fullkomligt tillgifvet, och som alltid visat böjelse för Sveriges förening med Dannemark. Tåget till Gottland uppfylde icke heller allmänhetens väntan. I stället för att sjelf anföra sin här förblef han på Öland, hvars besittning
