var af mindre vigt, och lemnade befälet åt Birger Trolle och Måns Gren. Dessa eröfrade likväl sjelfva landet och sluteligen staden Wisby; men då fästningen var nära att gifva sig begärde Erik en vapenhvila, hvartill Trollen, under Grens frånvara, biföll, kanske förledd att vika ifrån sin skyldighet, kanske af lättro, kanske ock af medlidande öfver en Furste som förut varit hans Konung. Det förslag Erik gjort honom borde också uppfylla Krigets egenteliga ändamål, emedan han erböd sig att uppgifva slottet; han begärde blott att för sin lifstid få, som förläning, emottaga Öland och Borkholm. Men Erik var ännu af samma lynne som förut, och ville hellre bedraga med sin egen förlust, än vika ifrån den vanan att alltid vara oredlig i sina löften. Han nyttjade endast vapenhvilan att förse sig med hvad han behöfde och att underrätta Danska Konungen om sin belägenhet, med tillbud att lemna Gottland i hans
