orter som ännu erkände Carl. De som varit denne Konung tillgifne bibehöll han vid sina embeten eller förläningar, och ökade sitt parti med de missnöjde, som under förra regeringen flyttat till Dannemark. Ännu röjdes likväl ingen böjelse till att upplifva Kalmare förening, tvertom, Ärkebiskopen försäkrade offenteligen att alldrig draga främlingar in i Riket, och att öfvertala Christjern till stillhet. Kanske skulle han också gerna följt detta föregifvande, såsom mest öfverensstämmande med hans ärelystnad, om han icke känt att hans makt var grundad på en vansklig lycka, och att ett säkrare stöd behöfdes för att befästa den. Han försummade derföre icke att underrätta Danska Konungen om ställningen, och lofvade att snart lemna i hans händer den krona, som redan var ledig.
Christjern, som, mer genom sin statsklokhet än sin makt, hade nedstött Carl Knutsson ifrån Norriges thron, såg nu ett
