obekanta; de råa ämnenas förädling tillhörde Hansestäderna, och man syntes ännu icke vara hågad att bestrida dem en vinst hvars värde man icke ens kände. Sjelfva Naturen tycktes således neka Monarken att på de skattdragandes bekostnad öka sina tillgångar, och de förbindelser hvari han ingått nekade det ännu mer; men dessa skäl ansågos att vara af mindre värde, och Christjern trodde, kan hända, att han lätt kunde bryta de löften han gifvit Svenska Folket, emedan de partier som delade det, hindrade ett motstånd, som genom enighet skulle varit fruktansvärdt. Men understödd af Ärkebiskopen och Rådet blef detta förslag icke heller svårt att verkställa. En Räffst af samma slag som den hvilken förut blifvit gjord i Dannemark, indrog en del af förpantade kronogods; nya skatter pålades allmogen, och andra afgifter, under namn af frivilliga lån, upptogos, äfven i smärre summor, af alla dem som hade tillfälle att erbjuda
