Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/325

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 87 —

Jöns Bengtsson njöt nu fullkomligt en triumf, lika smickrande för hans hämdlystnad som för hans äregirighet. Han hade förjagat Carl; han utöfvade nästan en Konungslig makt, och för sina edsbrott kunde han trygga sig vid den förlåtelse och det bifall som Rom meddelat honom. Med föresats att bibehålla regeringen, dolde han i ett djupt mörker de medel han ämnade använda dertill, och häfdatecknarne hafva ömsom beskyllat honom för afsigter att stycka Riket, ömsom för att åter vilja inkalla Christjern. Kanske utgjorde det grunden för hans statskonst, att smickra några af de mäktiga med den förhoppningen att med honom få dela styrelsen, och på andra sidan, att icke beröfva Christjern den öfvertygelsen att han arbetade på Kalmare-Unionens förnyande, på det han sjelf, understödd af båda, och blott under namn af Riksföreståndare[1], måtte ensam regera och

  1. Kettil hade straxt efter Ärkebiskopens