Nyköping, och de Herrar som der voro församlade, företogo sig att utnämna Erik Axelsson till Riksföreståndare i Jöns Bengtssons ställe. Jöns Bengtsson fann sig tillika, genom öpen fejd, anfallen af en fiende som minst syntes fruktansvärd. Nils Sture hade i Gäfle plundrat hans tyghus, bortfört allt hvad som der tillhörde honom, fängslat hans betjenter, och nyttjade de vapen han tagit att dermed beväpna Dalkarlarna. Förgäfves utskickade Ärkebiskopen en tropp för att gripa honom, förgäfves använde Erik Nilsson (Oxenstjerna), höfdinge öfver Vestmanland och Nerike, sitt bemödande att i Dalarna hindra uppresningen; Sturens anfall tvingade denne att skynda sig till Örebro, för att der samla en större styrka. En förlikning sparade likväl denna gången det blod hvarmed Svenskar inbördes voro färdige att fukta sina egna fält.
Sturen dolde icke att han ville återsätta Carl på sin thron, och antalet af
