dem som understödde honom tillväxte mer och mer. Redan hade Erik Axelsson genom list bemäktigat sig Stockholms Slott, hvilket Ärkebiskopen, till trots för sina eder och förbindelser, öfverlemnat åt Ivar Gren att förvara åt Christjern. Under en sammankomst på Rådhuset i Stockholm hade Erik Axelsson låtit, genom en af sina underhafvande, anställa ett upplopp; folket stormade på portarna under beständigt ropande att det ej ville hafva Ärkebiskopen till Konung, och Gren, förskräckt häraf, uppgaf Slottet. Prelaten såg sig nu tillbakadrifven innom de gränsor af myndighet som tillhörde hans embete, och harmsen öfver denna förnedring reste han än till Dannemark att begära hjelp, än öfverlade han med de driftigaste af sitt eget parti om möjligheten att afsätta den nye Riksföreståndaren. Hela Riket kände verkningen af denna förbittring; knappt fanns en landsort, innom Sveriges gränsor, der mordfacklan icke
