förmodeligen intet regeringssätt, som kunde skänka ordning och lugn åt dess inbyggare. Men ingen ting understödde mer förvirringen, ingen ting befordrade mer de storas tyranni och menighetens förtryck, än sjelfva den Union, som, med vishet fullföljd, bordt grundlägga Nordens anseende och sällhet. Ännu funnos likväl många Svenskar, som önskade en förening med Dannemark, af full öfvertygelse att den första planen ännu kunde verkställas, att Skandinaviens folk kunde ännu förgäta sina nationliga fördomar, och under samma Regent vänjas att lyda samma lagar. Men mängden af de stora önskade endast det välde, som säkrast kunde erhållas under en frånvarande styresman. Allmänheten deremot, som blott kände sig olycklig, ansåg de utländske Konungarna såsom enda ordsaken till sitt lidande, och de få, som kunde utforska källan till det onda vågade ej att upptäcka den. Från dessa olika synpunkter,
