honom sjelf eller de Svenskar som voro honom följaktige, och att underskrifva den regerings-form efter hvilken man fordrade att han skulle styra Riket. Likväl var hans bemödande fruktlöst: minnet af de olyckor, som tagit sin början under hans förra regering, hade gjort Danska namnet förhatligt, och Allmänheten tillräknade Christjern allt hvad den lidit genom båda partiernas ömsesidiga våld. Emedlertid låtsade Svenska Rådet att icke vara emot den gamla föreningen, och beviljade ett fritt umgänge med Konungens folk. Stilleståndet förlängdes, men utan att underhandlingarna derigenom hade större framgång, och Christjern kunde icke undgå att märka, att man endast ville uppehålla honom, tills vintern eller andra omständigheter försvårade hans återresa.
Denna belägenhet tycktes icke vara långt borta. Hösten var redan i annalkandet, och folket på flottan begynte att lida brist. Han fann sig derföre i
