drifva dem tillbaka; men dessa hans krigsmän togo en oriktig kosa, och tågade högre opp i landet, hvarefter de skingrades, emedan Ärkebiskopens förskansningar vid Stäket hindrade dem att komma efter till Stockholm, och Konungen sjelf måste, genom en besvärlig omväg, föra sitt folk landvägen till sitt läger. Nyheten om Sturens annalkande upplifvade Stockholmsboerne, som förstärkte hans här med 1300 väl beväpnade Män. De främmande soldaternas hotelser, att efter segern behandla borgrarne på det ovärdigaste sätt, hade gifvit dem en ökad ifver att afvärja sin fara, och man underlät utan tvifvel icke att utsprida och förstora dessa hotelser, tilägnande dem åt anföraren sjelf[1].
Ändteligen nalkades den dagen, som, på en tid, skulle afgöra Nordens Öde. Det berodde på slagets utgång om Christjern skulle blifva Konung i Sverige, och
- ↑ Man tillägger att Christjern skall hafva sagt, att han skulle piska Sturen med ris.
