Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 126 —
ock antaga att ärelystnaden var driffjedren till hans steg, att han endast ville vinna menigheten på sin sida för att gifva en motvigt åt det Aristokratiska partiet, och på detta sätt regera ensam, blir hans förtjenst likväl alltid den, att hafva afböjt allt det förtryck som stod i hans makt att förekomma, och att hafva återlifvat den nerf hos ofrälse-ståndet, som väcktes under Engelbrekt, och hvilken de efterföljande Konungar bemödat sig om att qväfva. Knappt var krigs-bullret stilladt innan han använde sitt snille att hela de inhemska såren[1]. Fogdarna, vane at efter godtycke behandla allmogen, hindrades af honom att förnya sitt förra
- ↑ Straxt efter segren öfver Christjern utgaf Riksföreståndaren en Stadga, som förböd Utlänningar att blifva Magistratspersoner i städerna. Genom Hansestädernas anseende hade hitintills hälften af Svenska städernas styresmän varit Tyskar, hvarigenom många missbruk och mycken oreda uppkommit.
