deremot skola vi finna den i Sveriges enskilta öden, och i den urgamla Stats-författning, som, oaktat alla hvälfningar, ännu bibehöll några spår af sitt ursprung. Men för att följa dessa krafter under hela sin utveckling, måste vi betrakta de händelser som gifvit dem sin första riktning, vi måste efterforska upphofvet till det fåvälde som trotsade Konungamakten, sedan det blifvit i stånd att förtrycka folket.
Den lära som Roms statsklokhet, under namn af Christendom, införde i Sverige, verkade den vigtigaste förändring både i Inbyggarnes seder och i deras regeringssätt. Nya dygder uppkommo, men genom förlusten af gamla fördelar; man lärde att utöfva gifmildhet, men man lärde tillika att känna fattigdomen hvilken förut varit obekant; Norrmännerna upphörde att sprida fasa kring Europas södligare stränder, men de började att med mord och brand förfölja sina odöpte grannar, och att vörda en veklig klosterlefnad som kallades Gudsdyrkan. Det tillhörde Svenska Rådet ifrån de ällsta tider, att döma i Konungens namn och att lemna honom de upplysningar hvilka ålder och erfarenhet förvärfvat dess lemmar;
