idkeligt gäckande af sina förpliktelser tvingade Regenterna att ibland egna undersåtare välja sig löftesmän, hvilka borde förmå dem till ordhållighet och vara ansvariga derföre: härigenom uppkom en förblandning af de befallande och lydande, och sluteligen måste de råmärken störta, som omgåfvo Thronen.
Knappt lärer det kunna framvisas en slägt, som i det enskilta lefvernet varit mera ansedd, och på Thronen varit mera olycklig än Folkungarnas. Ju större rätt någon af dem ägde till Kronan genom sin födsel, ju mindre gynnades han af omständigheterna, ju mindre styrka och rådighet ägde han att försvara sin makt. Magnus Ladulås tycktes ensam hafva ärft Birger Jarls snille, och ensam bibehöll han sig på Thronen, ifrån hvilken han likväl nedstörtat sin broder. Icke långt efter hans anträde till regeringen vågade Aristokratien ett försök, som redan visade det mål dit den syftade. En utlänning hade blifvit upptagen i Konungens Hof och vunnit hans tillgifvenhet, några af den inhemska Adeln förargade sig häröfver och mördade främlingen. Men Magnus Birgersson visste att försvara sin
