detta stånd någon gång röjde det begrepp om medborgerliga rättigheter, som alltid väckes af en tilltagande välmåga. De andeliga hade att vänta nya fördelar, men hade intet att frukta af en förändring i styrelsen. Oaktat Riksföreståndarens eftergifvenhet och inskränkta makt, oaktat han endast sökt att bilägga de oordningar som uppkommo genom de storas sjelfsvåld, tyckte dessa sig likasom vara tvungna af Regentens blotta närvara. Men Riksföreståndare-värdigheten saknade också en förmåns-rätt hvilken man trodde endast tillhöra en Konung, den att utnämna Riddare. Fåfängan, smickrad af detta namn och af de företräden som följde det, suckade i hemlighet efter en krönt Regent, och denna retelse var så mycket farligare, som den sträckte sig äfven till det Kön af hvars vilja det starkares ofta bestämmes[1].
- ↑ En Riddare fick heta Herre, hvilken hederstittel icke gafs åt någon lekman, som
