icke gerna ville synas hafva någon del deri, emedan de visste huru mycket det gjorde dem förhateliga i Allmänheten. Ärkebiskopen ville isynnerhet icke misstänkas att vara Danskt sinnad, och på hans begäran måste Riksföreståndaren, på flera ställen, förklara hans oskuld. Men oaktat denna skenbara vänskap hyste dessa Herrar redan ett hemligt misstroende för hvarannan. De stora i Allmänhet, rädda om de rättigheter de inkräktat, fruktade att en ny Engelbrekt skulle uppstiga, ett yttrande af Sturen hade väckt denna fruktan, och kan hända trodde man honom sjelf icke obenägen att träda i Engelbrekts spår. I denna författning voro sinnena då mötet i Kalmar skulle börjas. Johan, för att gifva starkare intryck åt sina fordringar, hade utrustat en ansenlig flotta och infann sig sjelf tidigt. Sturen dröjde, antingen uppehållen af motvind eller blott föregifvande det. Emedlertid voro Elementerna vidriga mot Johan. Elden
