de blifvit underrättade om hans närvara. Men deras afsigter att genom hoppet om ett långvarigt stillestånd förmå Sturen att alldeles nedlägga vapnen, eller upphäfva det förbund han slutat med Hansestäderna, lyckades icke. Allt för statsklok att icke känna huru lätt en fred kan brytas, och huru litet de fastaste förbindelser kunna trygga en stat i det ögonblick den är försvarslös, ville Riksföreståndaren icke samtycka till mer än ett års vapenhvila i stället för den trettiåriga, som föreslogs. Den vanliga öfverenskommelsen, om frid och broderskap emellan Rikena, förnyades emedlertid; man utsatte ett möte till midsommaren 1496, hvilket skulle hållas i Lödese, och Ministrar skickades till Dannemark.
Det blef nu nödvändigt att med ökad styrka understödja Finland, der Ryssarne åter härjade, och Sten Sture hade redan beredt sig dertill. Med många svårigheter hade Hemming Gadd förmått den helige Fadren att förklara kriget mot Ryssland för ett korståg och förbjuda
