Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/420

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 182 —

använde emedlertid det lilla antal af folk som han hade öfrigt, att sätta gränsfästningarna i stånd och göra andra anstalter emot fiendernas inbrott.

Svante Sture hade tagit ett steg, som satte honom i nödvändighet att på det närmaste förena sig med Riksföreståndarens fiender och att inkalla Konung Johan. Han hade större delen af Rådet till medhållare. Ärkebiskopen tycktes likväl ännu väga emellan båda partierna och bemöda sig om en förlikning, men utan tvifvel var hans afsigt endast den, att förmå Sten Sture att qvarblifva i Finland, genom sina försäkringar att han ingenting hade att frukta. Men Sturen var allt för uppmärksam att icke upptäcka de afsigter man hade, och allt för ärelysten att kallsinnigt förlora ett välde, som han utöfvade med folkets bifall. Han kom öfver till Sverige i slutet af året (1496), till förargelse och kan hända bestörtning för Rådet, som redan skickat tvänne af sina