männerna. Deras stat var en republik under 48 personers styrelse, och fem fogdar, som voro ett slags verkställande embetsmän; till namnet lydde den likväl under Ärkestiftet Bremen, men betalte endast en ringa summa till Ärkebiskopen vid dess tillträde.
Då Ditmarserna genom det utslag, som förut blifvit nämndt, förklarades för Christjerns undersåtare, nekade de att göra den hyllning han begärde, och förmådde Påfven att stadfästa Bremiska stiftets rätt till deras land; härigenom nödgades Kejsaren att återkalla sin gåfva, till dess Konungen i Dannemark bevisade att hans rättigheter voro bättre grundade. Christjern, som icke gerna företog ett äfventyrligt krig af hvilket inga vigtigare fördelar kunde skördas, och mer eftersträfvade att återvinna Sverige, hade låtit sina fordringar hvila. Johan, uppstigen på thronen, förnyade dem med lika liten framgång. Han fick till svar, att samme Monark som
