Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/438

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 200 —

föresats, ehuru hans afsigter på Sverige icke tilläto honom att genast fullfölja den. Sedan han trodde sitt välde i Norden vara befästadt förnyade han sina fordringar, och förmanade Ditmarserna att icke tvinga honom till blodsutgjutelse. Några af dem voro verkeligen hågade att söka en förlikning med Konungen, men de flesta beslöto att försvara sin frihet, och detta beslut blef snart den allmänna rösten. Kriget var således förklaradt, och likasom Danska hären endast beredde sig till segren, visade Ditmarserna så liten fruktan att de under rustnings-tiden anställde bröllop, som blefvo firade med ovanlig ståt och många lustbarheter. Men oaktat denna skenbara sorglöshet hade de ingenting försummat till sitt försvar: de hade skickat sina hustrur och barn, tillika med allt hvad de kunde umbära, i det inre af landet, der de hade ställen som voro alldeles otillgängeliga. Emedan de icke hade något rytteri blefvo alla öpna platsar öfvergifna