Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/445

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 207 —

fiende. Konungen och Hertigen hade sjelfva knappt blifvit räddade, om garnisonen i Meldorp icke kommit till undsättning, och öppnat vägen derigenom att trossen och kanonerna, som tillstängde den, kastades åt sidorna. Men detta bistånd var af föga nytta för hären, som redan i grund var slagen, och de få, som kunde komma undan, måste lemna efter sig sina döda, sina sårade, och sina vapen, och söka i Hollstein den närmsta fristad de kunde hinna. De segrande tilläto dem likväl icke att ostördt återtåga; de förföljde och dödade flera af de flyende, brände och nedrefvo ett litet fäste, som blifvit uppbyggt för att hålla Ditmarsen i lydnad, och härjade åtskilliga orter i sjelfva Hertigdömet Holstein.

Efter striden infunno sig de öfriga Ditmarserna, tillika med deras hustrur, på valplatsen. All den grymhet hvarmed en uppretad nation hämnas det förtryck den lidit eller fruktat, utöfvades på de slagna.