Denna oförmodade utgång af ett fälttåg, som blifvit företaget med en så fullkomlig visshet om segren, gjorde Konungen benägen till fred, och Hansestäderna tillbjödo genast sin bemedling. En sammankomst, af fullmäktige ifrån båda sidor, skedde i Hamburg, hvari man lofvade att icke oroa hvarannan; men Konungen och Hertigen afsade sig icke sina anspråk, och Ditmarserna, nöjda att äga sin gamla sjelfständighet och öfvertygade att kunna försvara sitt land, bekymrade sig icke om ett tomt påstående. Förhållandet blef
Konungen och Hertigen blefvo räddade, och att Garnisonen i Meldorp, då den fick tidning om slagets förlust, tog till flyckten, hvarigenom den undkom. Han tillägger att mången tapper man fanns död utan att ens hafva dragit svärdet, och Ditmarserna kunde sjelfva icke begripa huru det på tre timmar varit möjligt att förstöra en så stor här; men när vattnet utsläpptes upptäckte man att de flesta voro utan sår, och således drunknade.
