beskyllade Sten Sture för stämplingar emot sig. Rådet fann det nödvändigt att den anklagade skulle höras, och han kom sedan man skickat honom gislan och lejdebref. På de beskyllningar som blifvit gjorda svarade han oförskräckt: att han alldrig haft några stämplingar i sinnet, att det enda för hvilket han behöfde bedja om förlåtelse var hans hastiga bortresa utan Konungens tillstånd, och att hans fienders förtal icke fläckade hans oskuld. På Johans begäran att få veta anledningen till de Svenskas missnöje yttrade han, att han ogerna frambar någon klagan, men att de gifna förbindelserna icke voro uppfyllda, att Danska och Tyska embetsmän blifvit tillsatte emot Kalmare recess, och Rikets skatter bortförda. Han framlade derefter åtskilliga bevis på de Danska Landshöfdingarnas våldsamheter, i synnerhet emot en vid namn Falster på Örebro, som, bland andra brott, hade, utan ransakning och af enskilt hämd, låtit upphänga en frälseman af Sten Stures vänner.
