intager Sten Sture den älldre ett utmärkt rum. Det bör icke nekas att ärelystnaden var en driffjeder till hans gerningar; men den ihärdighet hvarmed han sökte hindra föreningen med Dannemark var en följd af hans öfvertygelse om dess skadlighet för Sverige, och hans förutseende af de större oroligheter som derigenom skulle uppkomma. För Religionen var han nitisk utan att hysa en blind vördnad för Rom och dess tjenare; för det allmänna bästa hade han omsorg genom nyttiga lagar; Upplysningen befordrade han genom stiftelser för undervisnings-verket och genom boktryckeri-konstens införande i sitt fädernesland. Hela hans lefnad visar honom som statsman och krigare. Han följde troget det råd Carl Knutsson gifvit honom att icke eftersträfva thronen, men kunde likväl icke undvika de storas afund och hat, och utom deras behof af en person, som folket älskade, hade han visserligen icke, för andra gången, blifvit
