Den ovilja han hyste för Danska regeringen förstod han att meddela sina landsmän. Han tålte icke omkring sig andra personer än dem, som voro af en bepröfvad tapperhet, och menigheten hade derföre till ordspråk: att ”den som ville vara i Svante Stures tjenst skulle icke blinka om han fick ett slag af strids-yxan i ansigtet.”
Om Svante Sture genom sin rådighet kunnat hindra dem som voro af Danska partiet, att hafva något inflytande på styrelsen, hade han likväl icke kunnat förekomma deras enskilta förbindelser; och efter hans död trodde de sin öfvervigt vara säker. Men de personer som omgåfvo Riksföreståndaren då han dog, hade genast beslutit att förskaffa hans son, den unga Sten Svantesson Sture, den värdighet fadren innehaft. I denna afsigt försäkrade de sig genast om Wästerås,
