något krig utan stora anledningar om en lycklig utgång. I sitt umgänge var han glad och nedlåtande, och uppfyllde noga den maxim han sjelf alltid yttrade: ”Jag vill hvarken att min underhafvande skall vara rädd för mig eller min fiende förakta mig.” Han var af naturen icke misstänksam, och hatade våldsamheter. Då han emottagit Svenska kronan, och derpå hade gjort ett gästbud för att fira sitt anträde, frågade han sedan en af sina hofmän om något hade fattats i högtidligheten. En af dem svarade, att en bödel hade bordt vara tillstädes för att befria Konungen ifrån vissa farliga personer. Johan vände sig bort ifrån den, som gaf detta grymma råd, och tålte honom icke sedan. Men denna godhet urartade ofta till svaghet, och gjorde att hans embetsmän ostraffadt kände begå uppenbara våldsamheter. Man har förebrått honom att han låtit försåtligt mörda några höga embetsmän; men kanhända hafva dessa mord
