samlat i Tyskland, skyndade han att möta de missnöjde, åtskilliga Tyska Furstar deltogo i hans rustning, och ett lysande Rytteri utgjorde den styrka hvarpå han mest litade. I denna ställning tågade han ner till Westergötland, der hans fiender väntade honom i nejden af Falköping.
Ett djupt kärr åtskiljde båda härarna, och Mösseberg betäckte de missnöjdes högra flygel. Albrekt afhörde sina kämpars råd, men utan afsigt att lyda dem; hänförd af sitt mod, och uppeldad af de unga Stridsmän som följt hans fana, vågade han att med hela sitt Rytteri gå öfver kärret. Utgången bevittnade hans djerfhet. Hans Ryttare, utur stånd att komma fram, funno det icke möjeligt att understödja fotfolket, som genast angreps af fienderna. Albrekt sjelf tillika med hans Son och flera af hans vänner, togos till fånga, sedan deras hästar, som fastnat i gyttjan, icke kunde rädda dem, och Tyskarnas nederlag afgjorde Margaretas seger.
Det tillhörer en Historisk Författare att likaså uppriktigt tillstå sina Hjeltars svagheter, som att berömma deras förtjenster; utom denna synpunkt blir Hjelten icke
