Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
XLII
Inledning.

längre menniska och hans gerningar upphöra att vara undervisande för hans efterverld. Erkännom således att Margareta ägde nog förstånd att dölja sin harm öfver Albrekts bemötande; men sägom tillika att hon saknade den högre dygd som förlåter en oförrätt. Hon var för stolt att visa sig sårad så länge Albrekt kunde bestrida hennes afsigter på Svenska Thronen; men hennes förolämpade fåfänga frambröt, då hon såg sin fiende fången, och hon glömde icke att hämnas. Till erindran af det löfte jag nyss nämt, tvingade hon honom att bära en stor mössa af vallmar, och gäckade honom för öfrigt på flera sätt, hvilka alla syftade, på de försmädelser han, yttrat emot henne. Detta slags hämd öfverensstämde både med hennes lynne och med tidehvarfvets smak; de ömtåliga begrepp om heder, som Chevaleri-andan infört i det södliga Europa, och hvilka från de ällsta tider alldrig upphört att vara rådande i Norden, gjorde det till ett af de svåraste straff en förfinad grymhet kunnat upptänka, och Albrekt fann sig, kan hända, mera förödmjukad af Margaretas försmädelser, än af sjelfva de bojor hvaruti det säges att hon låtit sluta honom.