Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
LVII
Inledning.

tummelplatsen, emedan der icke flöt något blod utom ifrån sidorna af deras hästar. Om en häst slet sig lös eller blef ostyrig var det offa nog att afgöra segren; hela troppen följde efter och fienderna förföljde den så hastigt de kunde, under det de skrattade åt sina motståndares förvirring, och lofvade dem goda villkor om de ville gifva sig[1].

Kanske gränsade dessa seder till vekligheten; kanske voro våra samtida förfäder mera aktningsvärda för sitt mod och sin tapperhet? Jag skall icke dömma häröfver; men utan tvifvel är det en skönare anblick att skåda ett folk der tänkesätten äro förfinade än der de äga naturens hela råhet tillika med dess enfald. Denna njutning skänker historien oss så sällan; från det ögnabiick hon utvicklas ur sitt mytiska töcken, leder hon oss genom rysliga uppträden, framvisar skräckbilder, väcker vår förvånan, och tyckes vilja bortgömma alla taflor af lyckliga land, likasom hört fruktade att den lidande menskligheten skulle förolämpas af dessa ljusare drag. Lemnom den rättvisa åt vårt tidehvarf,

C 5
  1. Tenhove’s memoirer om Mediceiska huset.