att denna fruktan har försvunnit; antingen att de skäl hvarpå den grundades icke äro mer, eller att vårt slägte blifvit så förädladt, att vi icke såras genom föreställningen af en sällhet den vi sjelfva icke njuta. I de sekler vi hafva att genomlöpa skola vi sällan råka dessa gladare utsigter; nekom oss då icke att samla de dagrar som finnas der, om de ock skulle hämtas ifrån andra luftstrek. Äfven det aflägsna ljuset muntrar vandraren som öfverraskas af natten, och blotta målningen af de Nordiska folkens belägenhet vid fjortonde seklets slut skall snart visa oss en af de djupare skuggor som öfverhöljt menskligheten.
Den vildhet i seder, som man förebrått våra hedniska förfäder var ännu icke försvunnen, men deras dygder utöfvades icke mer; en gycklande Gudalära hade för jagat den gamla redligheten, bibehållit Nordens gamla fördomar, och ökat dem med främmande. Fredslagarna, stiftade för den allmänna tryggheten, hade ofta blifvit förnyade, utan att följas. Alla brott kunde försonas med penningar. De mäktiga foro kring landet som envåldsherrar, och underhöllo den tropp af betjenter, som följde dem, på allmogens bekostnad; äfven den enskilte äfventyraren kunde inbryta i
