nödvändigaste behofven köptes af Hansestäderna. De egendomar som blifvit tillslagna kyrkor och kloster kunde på intet sätt afsöndras derifrån, men genom nya gåfvor eller köp kunde de oupphörligen förökas, och utan tvifvel ingick det i Romerska stolens planer att, på detta sättet, en gång göra hela Norden till ett skattskyldigt län. Kyrkogodsen kallades andeligt frälse och voro fria för de flesta pålagor; ju mer de förökades, ju mer minskades antalet af den skattdragande allmogen, som likväl måste utgöra sina gamla gärder. Med kronogodsen och deras afkastning skulle Konungarna underhålla sitt Hof, besolda sina härar, löna sina embetsmän och visa frikostighet emot de andeliga; men sedan gåfvor och förpantningar minskat inkomsterna för efterträdarne, frestades dessa att ersätta bristen genom orättvisa utvägar. De styrande borde således förledas till lagbrott af sina behof, och de lydande retas till förtviflan af sitt armod; mellan regering och undersåtare kunde icke finnas andra band än tvångets, och den urgamla kärlek som de Nordiska folkslagen alltid hyst för sina Konungar, vårdades knappt hos en Allmoge som man trodde vara skapt att förtryckas.
Den nya Nordiska Monarkien omgafs af
