Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
LXII
Inledning.

och alltid försedda med skepp och penningar, voro de alltid färdiga att understödja det land der de trodde sig kunna vinna de största fördelar för sin rörelse.

Genom Kalmare-Unionen hade nu Nordens trenne Riken fått en enda Konung, och denne Konungs förbindelse emot alla sina Riken var den samma. Han skulle styra hvart land efter dess särskilta lagar, och utöfva de rättigheter som ifrån ålder tillhört dess Regenter. Då krig uppkom, skulle alla hans landskaper bidraga till härens utrustning, men han skulle betala dess sold, och lösen för fångarna. Vid fredsslut, dagtingningar, eller förbund med utändska Makter tycktes hans myndighet vara mera inskränkt: han borde då afgöra målet med de närvarande Herrar af Rådet, eller ock tillkalla några af de mäktigaste från hvart Rike. Dessa få punkter utgjorde Konungens allmänna förbindelse vid Unionens början; Aristokratien, kufvad genom Margaretas makt och framgång, vågade ännu icke att föreskrifva honom lagar. De rika trodde sig böra vara nöjda att bibehålla den myndighet de ägde öfver sina bönder, och de ärelystna hoppades, kan hända, att en Regent öfver så vidsträckta Stater icke länge skulle kunna umbära dem.