ersatte dessa olägenheter, och det största fel man kan förebrå Margareta, är den efterlåtenhet hon visade för sina roflystne Landshöfdingar.
Hennes önskan att införlifva Sleswig med Dannemark rycktes omsider vinna sin fullbordan. Sleswig, som förut varit en Dansk provins, hade under länsrätt blifvit lemnadt åt Holsteinska huset, och borde efter den siste innehafvaren Grefve Gerhards död, tillfalla den äldste af hans söner. Men Danska Regeringen bestridde denna arfsrätt, och Margareta sökte att genom säkrare utvägar än vapen tillägna sig Hertigdömet. Hon åtog sjg sjelf, till en del, förmynderskapet för de späda Prinsarna; hon förmådde deras Mor, Elisabeth af Brunswig att öfverlemna henne flera
tillfälle, då hjertat oförvarandes tillåter de hemligaste afsigter att röja sig; men det är icke sannolikt att hon gifvit ett sådant svar åt Svenskarna sjelfva, och ännu mindre åt dem som framförde något på Nationens vägnar.
