gränsen af hennes länder, och öfverrumplade Flensburg, som Erik låtit befästa. Detta blef en signal till kriget. Erik samlade sina troppar, landsteg på Alsen, och befalte Abraham Brodersson att föra befälet vid slottet Sonderburgs belägring.
Erik tycktes hafva tvenne skäl att önska ett krig: hans naturliga fåfänga, och hans afund öfver Margaretas förtjenster. Om det är en erfarenhet att stora själar likasom med en jättstyrka verka på de små, så är det lika säkert att små själar med otålighet fördraga detta välde, och att harmen öfver deras egen underlägsenhet ökes i den mån de öfverhopas med välgerningar. Genom ett krig kunde Erik icke allenast krossa några, i hans tanka, obetydeliga grannar eller vasaller; han kunde tillika undandraga sig det inflytande han icke på annat sätt vågade neka åt Magaretas snille, och kan hända förordsaka henne dessa grämelser, som hans otacksamhet visste skulle vara mer sårande än ett
