Min farbror uppmätte noggrant vägens deviation och inklination, men han behöll resultatet av sina iakttagelser för sig själv.
Vid åtta-tiden på aftonen gav han signal till att stanna. Hans satte sig genast, och lamporna upphängdes på ett klipputsprång. Vi befunno oss i ett slags grotta, där det ingalunda saknades luft. Tvärtom nåddes vi av en och annan vindfläkt. Vad kunde de hava för orsak? Vilken rörelse i atmosfären skulle man väl tillskriva deras uppkomst? Det var en fråga, som jag dock ej sökte besvara just då, ty hunger och trötthet gjorde mig oförmögen att tänka. En sju timmars vandring utför en sluttning tar betydligt på krafterna. Jag var alldeles utmattad. Det var därför ljuvligt att höra ordet: Halt! Hans framdukade litet mat på ett lavablock, och vi åto alla med god aptit. Det var dock en sak, som oroade mig. Vårt vattenförråd hade minskats med hälften. Min farbror trodde sig kunna fylla det vid underjordiska källor, men hittills hade sådana fullkomligt saknats. Jag kunde icke låta bli att fästa hans uppmärksamhet vid detta.
»Denna brist på källor överraskar dig?» sade han.
»Ja visst, och den oroar mig också. Nu ha vi inte vatten för mer än fem dagar.»
»Var lugn, Axel, jag ansvarar för att vi skola finna vatten, och mer än vi vilja ha.»
»När då?»
»När vi hava lämnat detta lavatäcke. Hur vill du väl, att källor skola kunna framspringa genom dessa stenväggar?»
»Men denna tunnel sträcker sig kanske till ett stort djup? Jag tycker, att vi ännu icke hava vandrat lång väg i vertikal riktning.»
»Vad kommer dig att tro det?»
»Jo, om vi vore djupare nere i jordskorpan, skulle värmen vara starkare.»
»Efter din teori, ja», svarade min farbror, »Nå, vad säger termometern?»
»Knappa femton grader, d. v. s. endast en ökning av nio grader sedan vår avfärd.»
»Nåväl, vad drar du för slutsats?»
»Jo, här skall du få höra. Efter de mest exakta iaktta-
