vägens vågräta riktning. Mörkret, som på tjugu stegs avstånd alltid var ogenomträngligt, hindrade oss att bedöma galleriets längd, och jag började tro, att det aldrig skulle taga slut. Vid sextiden stötte vi emellertid oförmodat på en mur. Varken till höger eller vänster, uppåt eller nedåt, fanns någon väg. Vi hade kommit in i en återvändsgränd.
»Nå, så mycket bättre!» utropade min farbror. »Nu vet jag åtminstone, vad jag har att hålla mig till. Vi äro inte på Saknussems väg, och det återstår ingenting annat än att vända om. Vi skola vila ut i nätt, och om tre dagar skola vi vara tillbaka igen vid den punkt, där de båda gångarna skilde sig.»
»Ja», sade jag, »om vi hava krafter till det.»
»Varför skulle vi inte ha det?»
»För att vattnet kommer att taga alldeles slut i morgon.»
»Och modet? Kommer det också att taga slut?» sade min farbror och betraktade mig med en sträng blick.
Jag vågade icke svara honom.
