FJORTONDE KAPITLET
UPPÅT ELLER NEDÅT?
Följande dag bröto vi upp tidigt på morgonen. Vi måste skynda oss. Vi voro på fem dagsmarschers avstånd från korsvägen.
»Jag skall icke i detalj beskriva de lidanden, vi utstodo på återvägen. Min farbror bar dem med förtrytelsen hos en man, som känner med sig, att han haft orätt, Hans med den undergivenhet, som alltid utmärkte denna lugna natur, jag däremot under klagan och misströstan, det måste jag medgiva. Jag förlorade alldeles modet inför denna motgång.
Såsom jag hade förutsett, tog vattnet alldeles slut efter en dags vandring. Det enda flytande, vi nu hade tillgång till, var genever, men denna avskyvärda vätska brände i halsen, och jag ville icke se åt den. Jag fann temperaturen kvävande, och tröttheten förlamade mig. Mer än en gång var jag nära att störta omkull och bliva liggande. Då gjordes halt, och min farbror och isländaren sökte vederkvicka mig så gott de kunde. Men jag såg redan, att den förre med svårighet kämpade mot sin ytterliga trötthet och de kval, som törsten förorsakade honom.
Slutligen, tisdagen den 8 juli, släpade vi oss på händer och knän mera döda än levande fram till de båda underjordiska gångarnas föreningspunkt. Där blev jag liggande på lavagrunden som en livlös massa. Klockan var tio på morgonen.
Hans och min farbror försökte, hopkrupna invid väggen,
