Sida:Till jordens medelpunkt 1911.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
75

att knapra på några skorpbitar. En utdragen kvidan banade sig väg över mina uppsvällda läppar. Sedan föll jag i en djup dvala.

Om en stund kom min farbror till mig och lyfte upp mig i sina armar,

»Stackars gosse», viskade han med verkligt medlidande i rösten.

Ovan som jag var vid ömhetsbetygelser av min sträve farbror, blev jag mycket rörd vid dessa ord. Jag tog hans darrande händer i mina. Han lät mig hållas och såg på mig. Hans ögon voro fuktiga.

Då såg jag honom taga flaskan, som hängde vid hans sida. Till min stora häpnad förde han den till mina läppar.

»Drick», sade han.

Hade jag väl hört rätt? Var min farbror tokig? Jag betraktade honom med en min-av yttersta förvåning. Jag förstod honom icke.

»Drick», upprepade han.

Han lyfte på flaskan och tömde den i min mun.

O, vilken outsäglig njutning! En klunk vatten fuktade min brännheta gom. Det var en enda munfull, men det var nog för att giva mig nytt liv.

Jag tackade min farbror med hopknäppta händer.

»Ja», sade han, »en klunk vatten, den sista! Förstår du det? — den sista! Jag hade sparat den i min flaska. Tjugu gånger, ja, hundra gånger har jag måst övervinna min lust att dricka den, men jag sparade den åt dig, Axel.»

»Farbror», viskade jag, och stora tårar fuktade mina ögon.

»Ja, min stackars gosse, jag visste ju, att du skulle falla ned halvdöd, när du kom till detta ställe, och jag sparade mina sista vattendroppar för att liva upp dig med.»

»Tack, tack!» utropade jag.

I huru ringa mån min först än blivit tillfredsställd, hade jag dock återvunnit någon kraft. Slemhinnan i min gom, som varit alldeles hopskrumpen, mjuknade åter, inflammationen i läpparna gick tillbaka, och jag kunde åter tala.