verkligt nöje att känna sig nedsänkt i denna tätare atmosfår. Har farbror märkt, med vilken intensitet ljudet fortplantar sig här?»
»Ja visst. En döv skulle höra förträffligt här.»
»Men denna täthet kommer säkerligen att tilltaga.»
»Ja, enligt en tämligen osäker lag. Det är sant, att tyngdens intensitet minskas, i samma mån som vi stiga nedåt. Du vet, att det är just på jordytan, som den är märkbarast, och att föremålen icke hava någon tyngd vid medelpunkten.»
»Jag vet det. Men skall icke denna luft slutligen få vattnets täthet?»
»Jo, med ett tryck av sjuhundratio atmosfärer.»
»Och längre ned?»
»Längre ned skall denna täthet ytterligare tilltaga.»
»Huru skola vi då kunna stiga nedåt?»
»Vi få lägga stenar i fickorna.»
»Ja, farbror har då verkligen svar på allting.»
Jag vågade mig icke längre på hypotesernas område, ty jag kunde stött på ännu någon omöjlighet, som satt professorn i eld och lågor.
Det var emellertid tydligt, att luften under ett tryck, som kunde uppgå till tusentals atmosfärer, slutligen skulle övergå till fast form, och om också våra kroppar stått emot så länge, måste vi då stanna trots alla resonemanger i världen.
Men jag framhöll icke detta argument. Min farbror skulle än en gång hava svarat med sin evinnerliga Saknussem, en värdefull föregångar, ty även om han ansåg den lärde isländarens resa för ett faktum, kunde man ju alltid säga: På 1500-talet voro varken barometern eller manometern uppfunna. Huru hade då Saknussem kunnat konstatera, att han varit vid jordens medelpunkt?
Men jag behöll denna invändning för mig själv och avvaktade händelsernas gång.
Återstoden av dagen förflöt under kalkyler och samtal. Jag var alltid av samma mening som min farbror, och jag avundades vår vägvisares fullkomliga likgiltighet; han brydde sig icke om orsaker och verkningar, utan gick blint dit ödet ledde honom.
