ADERTONDE KAPITLET
PÅ VILLOVÄGAR
Det måste erkännas, att hittills allt gått bra, och jag skulle varit otacksam, om jag klagat, Om medeltalet av svårigheter icke ökades, kunde vi icke annat än nå vårt mål. Och vilken ära skulle det icke bli! Jag hade redan kommit därhän, att jag på fullt allvar resonerade à la Lidenbrock. Berodde detta på min sällsamma omgivning? Kanhända.
Under några dagar förde oss brantare, stundom rent svindlande sluttningar allt djupare ned i jordens inre. Vissa dagar hunno vi sex till åtta kilometer närmare medelpunkten. Det var farliga klättringar, under vilka Hans’ skicklighet och beundransvärda kallblodighet voro oss till stor nytta. Denne inbundne isländare uppoffrade sig för oss som den naturligaste sak i världen, och tack vare honom togo vi oss över månget svårt ställe, där vi icke skulle rett oss ensamma.
Under de två närmaste veckorna inträffade föga av vikt. Det är blott en enda händelse från denna tid, som står outplånligt inristad i mitt sinne, och det av goda skäl. Jag skulle icke kunnat glömma den minsta enskildhet av den.
Den 7 augusti hade vi småningom uppnått ett djup av 160 kilometer, d. v. s. vi hade över våra huvuden sexton mil av klippor, oceaner, kontinenter och städer. Sannoligt voro vi nu omkring åttahundra kilometer från Island.
Denna dag följde tunneln ett föga lutande plan.
