Jag gick först. Min farbror bar den ena av de båda Ruhmkorffsapparaterna och jag den andra. Jag undersökte granitlagren.
Plötsligt upptäckte jag, när jag vände mig, att jag var ensam.
»Jaså», tänkte jag, »jag har gått för fort, eller också ha Hans och min farbror stannat. Jag måste taga reda på dem. Lyckligtvis är vägen icke alltför brant.»
Jag vände om samma väg jag kommit. Jag gick ungefär en kvart. Jag tittade. Ingen syntes till. Jag ropade. Det kom intet svar. Min röst förlorade sig bland de ihåliga ekon, den plötsligt framkallade.
Jag började känna mig orolig. En rysning genomilade mig.
»Jag måste vara lugn», sade jag med hög röst. »Jag är säker om att återfinna mina följeslagare. Det finns ju inte mer än en väg! Jag gick först, och därför måste jag gå tillbaka.»
Under en halvtimmes tid vandrade jag uppåt. Jag lyssnade, om jag icke skulle höra något rop, och i denna täta luft kunde jag hört det på långt håll. En sällsam tystnad rådde i den ofantligt stora gången.
Jag stannade. Jag kunde icke tro, att jag var ensam. Jag hade kanske gått vilse, men jag ville icke tro mig förlorad. Har man gått vilse, hittar man rätt igen.
»När det bara finns en väg», sade jag åter till mig själv, »och de gå den, måste jag träffa på dem. Jag måste blott gå ännu längre. Så framt icke de, när de icke se mig, hava glömt, att jag gick först, och fått det infallet att också vännda om. Nåja, även i det fallet måste jag ju hinna upp dem, om jag skyndar mig, Det är tydligt.»
Jag upprepade de sista orden som för att övertyga mig. För övrigt måste jag använda lång tid till att kombinera så enkla idéer till en tankegång.
Då uppstod ett tvivel hos mig. Var jag verkligen före de andra? Javisst. Hans kom after mig och sedan min farbror. Han hade till och med stannat några minuter för att fästa packningen stadigare på min rygg. Jag mindes denna detalj. Just i det ögonblicket måste jag hava gått vidare.
