94
Dessutom, tänkte jag, har jag ju ett säkert medel att icke gå vilse, en osviklig ledtråd i denna labyrint, min trogna bäck. Jag behöver ju bara följa dess lopp tillbaka, så skall jag ovillkorligen finna mina följeslagares spår.
Denna tankegång gav mig nytt mod, och jag beslöt att återtaga min vandring utan att förlora ett ögonblick.
Huru välsignade jag icke nu min farbrors förutseende, då han hindrade Hans att tillstoppa hålet i granitväggen! Nu skulle denna välgörande källa, efter att hava släckt vår törst under vandringen, visa mig vägen genom jordskorpans slingrande gångar.
Innan jag gick vidare, tänkte jag, att en tvagning skulle göra mig gott.
Jag böjde mig alltså ned för att doppa min panna i Hans-bäckens vatten.
Må man döma om min häpnad!
Jag vandrade fram över torra och hårda graniten! Bäcken flöt ej längre fram vid mina fötter!
Jag kan icke beskriva min förtvivlan, Tntet mänskligt tungomål skulle kunna uttrycka mina känslor. Jag var levande begraven med utsikt att dö av hungerns och törstens kval.
Jag trevade på marken med mina brännheta händer. Vad denna klippa föreföll mig förtorkad!
Men hur hade jag kunnat lämna bäckens lopp? Ty den fanns där icke, det var säkert! Jag förstod nu orsaken till denna sällsamma tystnad, när jag för sista gången lyssnade, om icke mitt öra skulle nås av något rop från mina följeslagare. I det ögonblick då mina första steg förirrade sig in på den oriktiga ena vägen, hade jag alltså icke märkt frånvaron av bäcken, Det är tydligt, att gången just då delade sig framför mig och att Hans-bäcken, rinnande utför en annan sluttning, följde mina kamrater till okända djup.
Hur skulle jag komma tillbaka? Inga spår funnos. Min fot lämnade intet märke i graniten. Jag bråkade min hjärna för att finna lösningen på detta olösliga problem, Min belägenhet kunde sammanfattas i ett enda ord: förlorad!
Ja, hjälplöst förlorad på ett djup, som tycktes mig omät-
