Sida:Till jordens medelpunkt 1911.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
95

ligt. Denna tolv mil tjocka jordskorpa tryckte med förfärande tyngd på mina axlar! Jag kände mig förkrossad.

»Ack! farbror Lidenbrock!» utropade jag med förtvivlans tonfall.

Det var det enda förebrående ord, som kom över mina läppar, ty jag förstod, vad den olycklige mannen måste lida, menan han i sin tur sökte mig.

Då jag sålunda fann mig utan all mänsklig hjälp, ur stånd att göra något för min räddning, sökte jag med mina tänkar Guds hjälp. Minnena från min barndom och av min mor, som brukade kyssa mig, då jag var liten, stego upp för mitt inre. Jag tog min tillflykt till bönen, hur liten rätt jag än kunde hava att bliva hörd av Gud, till vilken jag så sent vände mig, och jag anropade honom med brinnande andakt.

Detta vädjande till försynen återgav mig en smula lugn, och jag kunde koncentrera alla mina själskrafter på min belägenhet.

Jag hade livsmedel för tre dagar, och min vattenflaska var full. Men jag kunde ju icke vandra här ensam längre. Skulle jag väl gå uppåt eller nedåt?

Naturligtvis uppåt, alltjämt uppåt?

Jag borde på så sätt komma till den punkt, där jag lämnat bäcken, till den ödesdigra delningspunkten. När jag väl var där och hade bäcken till ledning, kunde jag ju alltid taga mig tillbaka till Snefels’ topp.

Att jag icke tänkt på detta förut! Här var tydligen en utsikt till räddning. Det angelägnaste var alltså att återfinna Hans-bäckens lopp.

Jag reste mig, och, stödjande mig på min stav, gick jag uppför gången. Den var ganska brant. Jag vandrade med gott hopp och utan tvekan, såsom den där icke har mer än en väg att gå.

Under en halvtimme påträffade jag intet hinder. Jag försökte känna igen vägen på tunnelns form, på vissa klipputsprång och på gångens krökningar. Men intet särskilt kännemärke frapperade mig, och jag insåg snart, att denna valvgång icke kunde föra mig tillbaka till korsvägen. Här fanns ingen utgång. Jag stötte emot en ogenomtränglig klippvägg och störtade omkull.

Den förfäran och förtvivlan, som då grep mig, övergår